Lagom till de lååånga och möööörka novemberkvällarnas intåg.

En före detta kollega till mig kontaktade mig härom veckan och undrade om jag skulle kunna lära henna att sticka sockor. Visserligen är jag ju långt ifrån expert, men ... några par har jag faktiskt lyckats få ihop i mina kreativa dagar, så jag ska åtminstone göra ett försök att agera "lärarinna". =)

Dessutom har jag själv gått runt och varit sugen på att sticka sedan ett bra tag tillbaka nu, men liksom aldrig kommit till skott. Nu tänkte jag därför passa på att kombinera dessa två faktum med varandra genom att försöka slutföra ett påbörjat alster i sockväg. I våras färgade jag ju mitt eget garn med Kool-aid och började sticka ett par Nutkin-sockor. Jag har hunnit hela skaftet på första sockan, så det är alltså hög tid att börja med hälen - pedagogiskt och bra, eftersom jag antar att det främst är det momentet som ovan nämnda kollega vill att jag ska lära henne. =) I samma veva hittade jag också andra påbörjade projekt i min garnkorg. Bland annat första halvan av ett bakstycke till en liten babykofta (och som ni ser på bilden även en liten mössa, men den är faktiskt helt färdig). Det är verkligen kul att äntligen ha hittat både energi och tid till att återuppta stickandet igen. Återstår bara att se hur länge det håller i sig den här gången. ;-P

Nygammalt virkverk

Det här är inget nytt alster. Snarare var det ganska länge sedan jag påbörjade det, men sedan blev det tydligen liggande undanstoppat i mina "pysselgömmor" någonstans. Det var länge sedan jag virkade överhuvudtaget, så det var med grav ringrost som jag återupptog detta projekt idag. Men kul var det minsann.

Om man jämför med garnnystanet i bildens överkant, anar man att det inte är någon vanlig mormorsruta det rör sig om - tvärtom är det en riktig monsterruta. Vad den ska bli när den är klar, det vet jag faktiskt inte riktigt. Mycket tålamod = ett överkast. Mindre tålamod = en babyfilt. ;-P

Ett litet livstecken ...

... kanske kan vara på sin plats vid det här laget. =)

Jag har egentligen inget "vettigt" att komma med, utan fortsätter helt sonika att konstatera att jag inte vet om och i så fall när jag har tid/ork/lust att prestera något kreativt och "bloggvärdigt". Just nu ägnar jag mig mest åt att försöka sluta stressa/oroa mig i onödan och istället börja njuta av att den vackra, färgsprakande hösten är på väg ... och så ser jag tillbaka på sommaren och försöker uppskatta det som var då. Bland annat innehöll den en lite extra trevlig händelse för mig och min allra vackraste G efter 3,8 år tillsammans:

Ba´så´t-ni-vet ... ;-)

Ja, jag fortsätter väl då ...

Jag måste be att få tacka allra ödmjukast för kommentarerna på förra inlägget. Det värmer gott i ett kantstött, gammalt poet-hjärta! Så till den grad att jag inte kan låta bli att fortsätta och publicera ännu ett alster. :-)

jag har memorerat den
låtit varje kurva
varje uppförsbacke
varje avtagsväg
tatuera in sina avtryck
i min ryggmärg

jag har lärt mig
varje bokstav
varje siffra
varje pictogram
på alla skyltar
som kantar den

vägen är inte längre obekant
jag är till och med så trygg med den
att jag vågar tillåta mig att somna
utan att riskera att missa hållplatsen
vaknar instinktivt när det bara återstår minuter
innan en ömsint smekning placeras mot min kind

------------------------------------------------------------------------
Den där skrev jag för lite mer än 3 år sedan. Då var jag nykär och vårt distansförhållande på 40 mil - enkel väg - kändes som en ganska okej företeelse (faktiskt lite mysigt att hinna börja längta efter varandra). Jag reser fortfarande samma väg. Så ofta jag bara kan, men betydligt mer sällan än jag skulle vilja ... eller egentligen vill jag ju slippa åka över huvud taget. Jag vill inget hellre än att bo på samma plats som min allra vackraste G. Tyvärr haglar det däremot inte av jobb i Norrlands inland - och inte någonstans i landet heller, för den delen, i den lågkonjunktur vi befinner oss i. Och ett jobb är ju en ganska bra sak att ha, åtminstone en förutsättning för att kunna försörja sig. I nuläget är det den enda, sista, lilla pusselbiten som saknas. I övrigt är allt ganska perfekt ... eller rättare sagt: jag vill inte ha det perfekt, det räcker så gott med tillräckligt bra. Och det är det nu! :-)

(Återpublicerad:) Okej, jag erkänner. Jag googlade ditt namn!

och så hamnade du i Bryssel till slut
med kostym och vattenkammat hår
och pepsodentsmajlet på plats,
perfekt slipad yta

du skulle nog säga
att du lever din dröm
men jag skulle påstå
att du ännu inte vaknat

du drömde stort även då,
på den tid då våra vägar
envist och ständigt korsades
i skuggorna bortom Almby allé

egentligen var vi
emot alla odds
och kanske var det just därför
vi trots allt var just det vi var

antagligen var det just det ologiska i oss
som gav våra nattliga diskussioner
det bränsle de behövde för att glöda
och sedan fatta eld, så där brutalt som de gjorde

jag höll inte med dig i dina åsikter då
och jag gör det definitivt inte nu
men jag ångrar dig å andra sidan inte heller
tvärtom är jag tacksam över den erfarenhet du är

och trots allt:
jag skulle gärna sitta ner tillsammans någon gång igen
över ett par deciliter apelsinjuice serverade i champagneglas*
och diskutera vetenskap, kultur och politik. Och det vackra i livet.



* som man för övrigt ska dricka ur varje dag,
eftersom man ju aldrig vet när man får chansen
att dricka ur dem nästa gång, som du sade




---------------------------------------------------------------------------
Någon sorts "försvarstal": Härom dagen publicerade jag det ovanstående, men tog bort det snabbt därpå. Tydligen låg det ändå kvar i diverse blog-readers och var trots allt läsbart (i alla fall för de som "prenumererar" på mina inlägg). Därför beslutade jag mig för att återpublicera det i min egen blogg. Det här ger nämligen uttryck för en annan sida av min kreativitet - poesin - även om det var länge sedan jag skrev något eget nu. Förutom den här då, vill säga. Därför kände jag mig lite "feg" och tvekade på om det verkligen var rätt att publicera. Den saken tvekar jag visserligen fortfarande på, men ... samtidigt finns det ingen anledning att inte kunna stå för dess innehåll. Däremot önskar jag mig absolut inte tillbaka till det som en gång var - jag är fullt tillfreds med livet som det är just här och nu!

På tal om kreativitet ...

Jag kan inte låta bli att smyga in ett litet inlägg till idag. Jag har nämligen ägnat den tidiga delen av kvällen åt att börja göra "sommarfint" på min balkong. Lite surfina/petunia och en lavendel pryder nu sina platser. Och i ampeln sitter en grodprins och spanar ut över omgivningarna. Jag gillar verkligen att begrava händerna i en påse jord, påta och fixa och sedan se det fina resultatet. Plantering är kreativt. Blommor är liv. Jag är glad. Just nu. Duger gott så. :-)