torsdag 11 maj 2017

En onsdagskväll i maj ...

... kan vara alldeles vanlig och passera ganska omärkt förbi. Med blodpudding, lingonsylt och mellanmjölk ... eller så kan den vara ovanlig och vardagslyxig med knytkalas-middag och bastubad med ett gäng vänner och några (för mig) nya bekantskaper. Goda skratt och fina samtal.

En kort promenad från gårdsplanen på Brunkulla gård i Fannbyn på väg ner till Storsjön. 
Vid stranden ligger gårdens vedeldade bastu och relaxavdelning. Där bjöd en vän in till "Efterjobbetknytkalas och bastubad". 
Storslagen utsikt från matbordet ut över Storsjön ... och så fjällen därborta vid horisonten ... 

Svårt att se sig mätt på detta! Vackra Jämtland! 💕 

måndag 24 april 2017

Inte svårare än så här ...


Just nu längtar jag som sagt var ut. Upp. Bort. Ja, jag vet att det nog blir tjatigt ... men så är det med den här känslan ... att den liksom finns hos mig hela tiden ... Svårt att fokusera på annat, hur jag än försöker. När det är som värst försöker jag balansera upp det med att tänka tillbaka på fina minnen.  

En eld, en kaffepanna och något att grilla.

 En solgrop med renskinn. En av vårvinterns finaste dagar. På en rofylld plats.   


lördag 22 april 2017

Ut. Upp. Bort.


Varje år den här tiden kommer den krypande. Den där känslan. Längtan efter gräs, grus och skog under sulorna. Fjällens avlägsna rop. Det återvändande kvällsljuset, som en påminnelse om sommar och midnattssol. Stadsbetongen blir liksom brännhet under mina fötter. Redan i april. Börjar googla. Länsar biblioteket på reselitteratur. Funderar och planerar. Hur ska semesterdagarna räcka till på bästa sätt? Även fast jag vet att allt ändå löser sig ... och oavsett hur/vad så blir det bra ...

Lite fjäll är bättre än inga fjäll alls. Och varje år brukar det just bli lite fjäll. Men allt börjar som sagt var med känslan. Jag har till och med satt namn på den:
Ut. Upp. Bort.

Och jag vet precis vad som behövs för att döva den där längtan. Men i det fallet har jag inget eget namn, utan lånar från Vandringsbloggen som kallar det hikefullness:

/.../ ett ord som inte finns i någon ordbok. Men alla som upplevt naturen på nära håll kan relatera till den känslan som uppstår när solljuset faller precis rätt mellan träden, vinden får löven i trädkronorna att rassla och du drar in doften av våt jord och mossa efter ett sommarregn. Det kan vara den där stunden efter en lång vandringsdag när du sätter dig ned vid vattenbrynet, tänder en brasa och ser lågorna dansa under månskenet. När livet för en stund är helt fulländat. När det inte finns något igår eller något imorgon. Bara här och nu. Hikefulness.

Här är min mamma i ett, för henne, ögonblick av hikefullness. Så mycket stolthet och glädje i bilden.


fredag 21 april 2017

Tisdag vid Tibrandshögen

I tisdags packade jag och två goda vänner med oss middagen och åt den utomhus. Närmare bestämt i vindskyddet vid Tibrandshögen på Rödön. Två av oss visste vart vi skulle - men för den tredje var det en överraskning. Vi tre brukar resa och hitta på saker tillsammans, och ofta då just till/på öar av olika slag. Det var en fin kväll med solsken och hyfsat vindstilla, så det blev en riktigt mysig stund. 😊

Tänk att mat liksom alltid smakar lite bättre när man lagar den utomhus. Wok med fläskkött, morötter, blomkål, zucchini, sockerärter, böngroddar och lök, med pitabröd och soltorkad tomat-dressing till.



Blåbärspaj med vaniljsås till efterrätt ... och kokkaffe, så klart. 😋

Efter maten tog vi en kortare promenad upp till Tibrandshögen - en plats som har en spännande historia.

Högen sägs vara resterna av medeltidsborgen Tibrandsholm, som troligen byggdes på 1300-talet


Fantastiskt att kunna göra ett enkelt men trevligt litet äventyr en vanlig vardag efter jobbet. Det borde vi bli bättre på, konstaterade vi i bilen på väg hem.





torsdag 9 mars 2017

Nystart.

Jag gjorde det. Radera hela bloggen.
Lägger de sju åren till handlingarna.
Börjar kanske om. Kanske inte.